Din sorg är din

Jag packade upp en låda med böcker och fann några bortglömda diktsamlingar. Bläddrade lite förstrött men hittade inget som  grep tag.

Så föll blicken på fyra bistra rader som provocerade. Helst skulle jag vilja invända, protestera att så är det inte alls, inte alltid. Men bakom orden anar jag ändå en obehaglig sanning. För det finns ett idiom som vi väl alla känner igen: ”Var och en har nog med sitt”.

Du människobarn, hur tung din lott du känne,
sök ej hos dina svaga likar tröst!
Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst!
Din sorg är din och du bör bära henne.
Viktor Rydberg 

Annonser

No need to argue anymore

BildBildBild

När man väl har accepterat att sommaren gjort sitt och hösten tagit vid kan man lika gärna vältra sig i det. Höstfärgerna alltså.

There’s no need to argue any more
I gave all I could but it left me so sore.
And the thing that makes me mad
is the one thing that I had.
I knew, I knew I’d lose you.
You’ll always be special to me, special to me.

The Cranberries

Ghost in this house

ImageImageImage

På ögonen: duokromt från Too Faced. I öronen: sorgsen country av Alison Krauss. Just den här låten finns för övrigt i ljuvlig version av Nils Landgren.

I’m just a whisper of smoke
I’m all that’s left of two hearts on fire
that once burned out of control
you took my body and soul
I’m just a ghost in this house.
Hugh Prestwood

Jellicoe road

Vuxna ska inte läsa barn- och ungdomslitteratur, menar vissa. Jag hävdar motsatsen. Jag har aldrig njutit så mycket av bra ungdomslitteratur som sedan jag blev vuxen. När jag var tonåring ville jag ju inte läsa ungdomsböcker. Då läste jag ”vuxenböcker” för att jag ville vara – just det – vuxen.

Kanske hade jag behövt författare som Melina Marchetta, som vägrar förutsätta att ungdomar inte är tillräckligt smarta/mogna/kritiska för att genomskåda billiga sentimentala poänger, stereotyper och skamlösa förenklingar av tillvaron.

Jellicoe road kan kanske kallas en ungdomsbok för att den handlar om ungdomar, men där slutar likheterna med de ungdomsböcker som jag valde bort som tonåring. Det är en riktigt bra bok helt enkelt. Om en tjej som blivit övergiven en gång för mycket. Och om ett splittrat förflutet som pusslas ihop, bit för bit.

Folk säger att det är omöjligt, för man minns ingenting från när man var fem sekunder gammal, men en sak kan jag lova: Jag minns darrningarna i mammas kropp när barnmorskan första gången lade mig i hennes famn. Jag minns känslan av att glida mellan de där fingrarna. Som om hon aldrig riktigt lyckades hålla i mig med en beslutsamhet som visade att hon inte skulle släppa taget. Det är som om hon aldrig riktigt fixade det där.”