Carmina Burana

IMG_1688IMG_1689 IMG_1690

Förra helgen gick vi till Folkoperan för att se deras uppsättning av Carmina Burana. Det är ju egentligen ingen opera i traditionell bemärkelse, utan en samling profana dikter och sånger ur en handskrift från medeltiden, som hittades i början av 1800-talet och tonsattes av Carl Orff på 1930-talet.

De dramatiska texterna från medeltiden i kombination med en handfull äldre damers levnadsöden var ett intressant grepp, och det slog mig att det inte är mycket som har förändrats för mänskligheten på närmare tusen år, egentligen.

Ohyggliga
och fåfängliga öde,
du obönhörligt välvande lyckohjul,
du som är obeständigheten,
den ombytliga lyckan,
som alltid upplöser sig i intet,
höljd i skugga
och beslöjad
styr du också mitt levnadslopp;
nu har jag inte ens kläder
att skyla mig med
på grund av din ondskas spel.

Men det är inte bara gråt och tandagnisslan, som man lätt tror om man bara har hört öppningsnumret O Fortuna. I de 24 sångerna avhandlas även våren, glädjen, kärleken och berusningen. Det fanns till och med en sång för sminknörden:

Krämare, giv mig den färg
som gör mina kinder röda
så att de unga männen må se dem
och fyllas av kärlek.
Se på mig,
unge män,
må jag er behaga!

Den stackars svanen får vi inte glömma. Som minns ett liv i frihet medan han bärs ut till bordet för att slukas av glupska käftar:

En gång var sjöarna mitt hem,
en gång var jag vacker att skåda
– när jag var svan.

Stackare jag,
nu är jag brunstekt
och svårt bränd!

Svensk översättning av Claes Wirsén.

Plåster på såren

IMG_1433 IMG_1438 IMG_1440 IMG_1448 IMG_1454 IMG_1470 IMG_1483 IMG_1511Jag gick ut hårt i dag och försökte mig på en riktig karaktärssminkning. Det blev tyvärr platt fall, så för att bygga upp självförtroendet gjorde jag en look som var enkel nog för att jag skulle klara av den men tillräckligt svår för att jag skulle känna mig lite duktig när jag faktiskt gjorde det. Sextiotalslooken alltså. Tunga fransar, stora dockögon och en trulig mun. Har alltid älskat den stilen.