Upprinnelsen …

IMG_3650 IMG_3652… till sminkningen i förra inlägget var de här naglarna, som jag satt och målade helt planlöst medan jag tittade på Skavlan och som helt plötsligt och utan förvarning såg ut som om de var tagna ur en ungdomsserie från 80-talet. Jag tror ta mig sjutton att jag hade en overall som såg ut ungefär såhär i mönstret.

Annonser

Blondie

Jag såg Debbie Harry på Skavlan i fredags och fick för mig att göra en riktig 80-talssminkning. 80-talet var årtiondet då det var helt okej att inte se naturlig ut. Kvinnorna skulle se sminkade ut, bilderna skulle se redigerade ut och allt var bara plast, plast, plast. Inget tjafs om ”no make-up make-up”. Ska det va så ska det va.IMG_3471 IMG_3489 IMG_3530 IMG_3524

Scarab

Jag handlade på Illamasquas rea i mellandagarna och köpte bland annat nagellacket Scarab, som jag har varit sugen på länge. Älskar glöden och de mörka skiftningarna i färgen, även om den inte helt kommer till sin rätt på fotona.

IMG_3292 IMG_3294

Visste ni förresten att skarabén eller pillerbaggen, eller mumiebaggen – kärt barn har många namn – dyrkades av de gamla egyptierna, som tolkade baggarnas rullande av spillningsbollar som en symbol för solens gång över himlen. Ja, det visste ni säkert redan.  Den vackra baggen dyker ju upp lite här och där i egyptisk konst och den ingick även i Tutankhamons vapen (källa: NE). Ni har säkert också sett en eller annan skarabéamulett i era dar. På senare år verkar temat skalbaggar ha fått en renässans i konstnärskretsar, åtminstone hos unga, svenska, kvinnliga konstnärer. Vi hittar dem t.ex. hos Smäm, Karins konstgrepp och Bokkei.

Apropå historiska utläggningar – jag funderar på att göra några sminkningar med historiskt tema. Det finns så många spännande kvinnor i historien som på ett eller annat sätt blivit förknippade med smink och skönhet, så det vore något att utforska vidare, tänker jag. Dessutom kan det vara ett roligt sätt att förena smink och kultur, vilket ju är själva syftet med hela den här blogghistorien.

Dova färger à la Daisy Beauty

I fredags damp det senaste numret av Daisy Beauty ner på hallmattan och månadens högtidsstund kunde inledas. Älskar att det finns en riktig kvalitetstidskrift som helt ägnar sig åt det där som andra magasin brukar klämma ihop på fem sidor på slutet, bland oräkneliga sidor reklam. I det här numret fastnade jag särskilt för ett modereportage på temat dova färger. Jag blev så inspirerad att jag var tvungen att efterapa en av lookerna.  IMG_3318 IMG_3319 IMG_3339

Att sminka sig med glasögon

Jag kom av mig lite med sminkningarna när jag blev förkyld. När jag inte kan ha linser blir det dessutom lite svårare att sminka sig. Jag är extremt närsynt och mina sminkattiraljer borde egentligen tvångsomhändertas redan vid första nysningen, men med en dåres envishet fortsätter jag med näsan praktiskt taget inne i spegeln, kisar och kladdar på så gott jag kan.

När jag var yngre tyckte jag att det var tråkigt att sminka mig när jag var tvungen att ha glasögon. Nu tycker jag tvärtom att det är kul (förutom att jag sminkar mig i blindo, då) eftersom det tvingar mig att tänka lite annorlunda än vad jag gör när jag har linser.

För det första försöker jag välja färger som syns, eftersom glasögonen onekligen skymmer sminkningen en aning. Därför ökar jag intensiteten och mängden lite, även om jag gör en vardagssminkning. Dessutom försöker jag att markera munnen ordentligt, eftersom jag vill få lite balans så att inte allt fokus hamnar på övre delen av ansiktet, som det lätt blir om man har lite kraftigare bågar. Det är också lite extra roligt att sminka sig med glasögon eftersom man har färgen på bågarna att förhålla sig till. Man kan välja färger som matchar, kontrasterar eller harmonierar med färgen på bågarna. Här har jag valt en grönskimrig, nästan metallisk skugga med en varm, brun skugga i globlinjen. IMG_3277 IMG_3265 IMG_3268

Viktoriansk Gilmore

Jag råkade ut för en rejäl förkylning efter nyår, så det har varit lite dåligt med sminkningar den sista tiden. Därför bjuder jag på en naturlig sminkning som jag gjorde i höstas, som är inspirerad av engelsk viktoriansk stil à la Jane Austen, med naturligt rosiga kinder och läppar. Men när jag ser bilderna tänker jag mer på Rory från Gilmore girls, som alltid var naturligt sminkad på ett sätt som framhävde lystern i hennes hy och förstärkte hennes stora, blå ögon.IMG_1102 IMG_1134 IMG_1173

Home

Precis som jag misstänkte blev det ganska lite läst under julledigheten, men en av böckerna jag fick med mig hem från resan hann jag med i alla fall. Jag kunde förstås inte hålla tassarna från Home av Toni Morrison. Jag har funderat på  varför jag tycker så mycket om justToni Morrison, men jag har lite svårt att sätta fingret på det. En stor del av det är nog språket, som är både drömskt och knivskarpt. Hon kan skildra rå brutalitet och ofattbar grymhet på samma gång som gränslös kärlek och okuvlig livskraft. En märklig kombination av vackert och fruktansvärt som jag verkar ha fastnat för.

Home är en bok om en sådan gränslös kärlek mellan en bror och en syster. Frank är en ung, svart man som kommer tillbaka från kriget i Korea svårt traumatiserad. När han hör att hans syster Cee svävar i livsfara beger han sig tillbaka till staden han lämnade för flera år sedan och svor att aldrig återvända till. Båda syskonen får lära sig vad det innebär att finna styrka i sig själv och vad det innebär att komma hem. En av Morrisons bättre romaner, tycker jag, och det vill inte säga lite.

Romanen växlar mellan Cees och Franks perspektiv. Jag tänkte dela med mig av ett stycke av vardera.

Cee:
Frank alone valued her. While his devotion shielded her, it did not strengthen her. Should it have? Why was that his job and not her own? Cee didn’t know any soft, silly women. […]
So it was just herself. In this world with these people she wanted to be the person who would never again need rescue. […] Did she have a mind, or not? Wishing would not make it so, nor would blame, but thinking might. If she did not respect herself, why should anybody else?

Frank:
Her eyes. Flat, waiting, always waiting. Not patient, not hopeless, but suspended. Cee. Ycidra. My sister. Now my only family. When you write this down, know this: she was a shadow for most of my life, a presence marking its own absence, or maybe mine. Who am I without her – that underfed girl with the sad, waiting eyes?

Toni Morrison – Home