Månadens bok: The Name of the Wind av Patrick Rothfuss

Januariläsningen (och en stor del av decemberläsninen) har främst tagits upp av fantasyboken The Name of the Wind av Patrick Rothfuss. Den tog flera veckor att läsa ut, dels för att det är en riktig tegelsten (runt 700 sidor), dels för att jag inte riktigt fastnade för storyn till en början, men jag kommer till det senare.

Boken handlar alltså om Kvothe (eller Kote, som han kallar sig i vuxen ålder), som växer upp i ett kringresande teatersällskap och blir föräldralös i ung ålder. Han lever på gatan i några år innan han kommer in på universitetet och där han studerar ”sympathy”, som är konsten att påverka ett objekt genom att manipulera ett annat. T.ex. att skada en person med hjälp av ett hårstrå från personen i fråga. Något slags fantasy-voodoo, kan man säga. Kvothe är mer eller mindre besatt av att lära sig mer om de mytiska varelser som han tror ligger bakom föräldrarnas död, och han är beredd att bryta alla regler som finns om han kan komma över ett litet uns av information som kan hjälpa honom närmare svaret. Såklart händer det en massa saker på de 700 sidorna, men jag ska inte gå in på allt det.

Jag ska börja med att säga att jag inte älskade storyn. Jag kan gilla en bra fantasy-bok, men jag är ganska kräsen i den genren. Jag tycker lätt att det känns krystat eller som ”fantasy för fantasyns skull”, om ni förstår vad jag menar. Och den här boken faller nog tyvärr lite inom den kategorin.

Något som däremot fångade mig i den här boken är skildringen av en ung människas utsatthet. Förutom att vara en lite halvintressant fantasybok är det här en berättelse om hur det är att utan förvarning bli fråntagen sitt trygga sammanhang och helt plötsligt stå helt själv i världen (ett tema som känns extra relevant i dessa dagar). Detta är såklart särskilt synligt när Kvothe lever som gatubarn och måste tigga ihop till brödfödan, men det märks även tydligt under universitetstiden, när Kvothe, till skillnad från sina studiekamrater, inte har några föräldrar som betalar terminsavgiften. Han får låna, arbeta och spela ihop till sin terminsavgift. Han håller hela tiden räkningen på exakt hur mycket pengar han har för tillfället, hur mycket han är skyldig lånehajen och hur mycket han behöver spara ihop till terminsavgiften. Och varifrån känner vi igen detta? Från Moll Flanders, såklart. Dessutom får vi en bit in i boken träffa Denna, som är föremålet för Kvothes första förälskelse. Hennes situation som ensam ung flicka är ännu mer utsatt, och hon är beroende av tillfälliga förbindelser med unga, rika studenter eller äldre mecenater för att hålla sig flytande.

 

Så – rekommenderar jag den här boken? Njae, jag vet inte. Den är som sagt väldigt tjock, och tjocka böcker ska vara väldigt, väldigt  bra för att de ska vara mödan värda. Om de är riktigt bra är ju tjockleken ett plus, för då vill man inte att de ska ta slut. Den här boken är dock inte en av dessa böcker. Jag tycker att författaren tecknar ett fint porträtt av en ung man som är snudd på ett underbarn som dessutom snabbt lyckas skaffa sig hjältestatus, men som samtidigt bara är en liten, rädd pojke som saknar sina föräldrar och står ensam i världen. Men ändå … så himla bra är den inte, tycker jag. Jag kommer troligtvis att läsa del två och del tre, eftersom jag ju ändå måste veta vad som händer med pojkspolingen. Men den här boken är faktiskt inte så bra att jag tycker att du vinner något på att läsa den. Om du inte älskar fantasy över allt annat. Då kanske du uppskattar storyn på ett annat sätt än vad jag gjorde.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s