Culture of make-up

Smink, hudvård, skönhet och kultur i en salig blandning

Kategoriarkiv: Litteratur

The times they are a’changing

0

2400Bildkälla

Att Bob Dylan har belönats med årets Nobelpris i litteratur har väl knappast undgått någon vid det här laget. Ett djärvt beslut, med tanke på att låttexter sällan eller aldrig kvalar in som litteratur eller poesi enligt etablissemanget, vilka nu det är. Känns det inte som att de aderton har gjort flera okonventionella beslut de senaste åren? I fjol gick priset till författaren och journalisten Svetlana Aleksijevitj, och diskussion uppstod om huruvida författare av reportageböcker ska kunna tilldelas Nobelpriset. En liknande debatt uppstod kring dramatik när priset gick till Harold Pinter 2005.

Jag undrar om det här är en medveten strategi av Akademien, för att väcka debatt och få oss att tänka till kring vad litteratur egentligen är, eller om man bara helt enkelt vill skapa lite ”buzz” kring priset som sådant. Eller om man helt enkelt bara väljer den författare/poet/dramatiker/låtskrivare man tycker bäst förtjänar priset det året. Vad tycker ni? Ska Nobelpriset vara strikt begränsat till skönlitteratur och poesi, eller tycker ni att den här vidare tolkningen är ett steg i rätt riktning?

Själv tycker jag att det är roligt, eftersom välskrivna låttexter är något av det som ger mig de största estetiska och känslomässiga upplevelserna. Musiken funkar liksom som ett transportmedel som gör att orden går direkt in under huden på ett sätt som poesi som jag läser på ett papper sällan gör (med vissa undantag). Samtidigt kan jag bli fruktansvärt provocerad av slentrianmässigt formulerade och trötta låttexter som bara funkar som ifyllnad i låtar. Just Dylan har jag själv aldrig riktigt fastnat för, varken hans musikaliska eller språkliga uttryck, men det är ju en smaksak.

En sak som är problematisk med att tilldela priset till låttexter är ju att det i princip bara blir textförfattare som skriver på engelska som blir aktuella, eftersom låttexter inte översätts på samma systematiska sätt som litteratur, även om det såklart finns olika språkversioner av vissa låtar. Jag har svårt att se att en låtskrivare som skriver på mandarin eller farsi någonsin skulle få Nobelpriset för sina låttexter.

Månadens bok: Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

1

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen är en samling dikter från 1978 som handlar om livet som alkoholisthustru. Hon skriver om dofterna, spyorna, våldet, rädslan, föraktet (det ömsesidiga), hans konstnärsskap som gick före allt, hennes eget som han ringaktade, stunderna hon var tvungen att stjäla till sig för att alls kunna skriva.

Trots att jag själv inte på något sätt delar dessa erfarenheter är det något som träffar rakt i magen på en gång. Jag ska inte skriva någon utförlig recension av diktsamlingen som sådan. Jag tänkte mest ge er några smakprov med en uppmaning om att gå till närmaste bibliotek eller bokhandel och läsa, läsa, läsa! Själv blir jag förstås sugen att läsa fortsättningen: Två – Scener ur ett konstnärsäktenskap.

Hon skriver om barnen, som tvingas växa upp alldeles för fort:

På kvällen vågar han inte somna
för han måste ingripa
ifall det blir gräl igen
då avleder han deras uppmärksamhet
från det de grälar om
så deras irritation
riktas mot honom
så länge båda grälar på honom
tycker de iallafall
lika
för engångs skull

I vissa dikter släpper hon fram ilskan och hatet mot den som överskuggar hela familjens tillvaro:

Medan du gråter dej till sömns
för att det är så synd om dej
som hade en pappa som var
alkoholist

så sitter jag och undrar när
mitt hat
kommer att bränna det till
vit aska

medan du ligger där och snyftar
utan en tanke på
att dina barn ju också har
en pappa

I vissa dikter låter hon resignationen skina igenom:

Tidigare
var du elak och sardonisk
bara när du drack

Numera är du
ännu elakare och mera sardonisk
när du är nykter

Man tycker att du inte skulle
behöva dricka
nu när du kan vara
elak ändå

Fast det är kanske lika bra
att du dricker
emellanåt
så slocknar du iallafall
nångång

Eller som här, smärtan och förtvivlan:

Du måtte vara stark
händer det
att mänskor säjer
till mej

Och jag tänker
på allt som har hänt
– kanske
jag är stark

Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag

Starka mänskor böjs inte
De bryts

och brister

Alla citat är tagna ur Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Månadens bok: Resa i månljus av Antal Szerb

2

I dag jobbar jag min sista dag som anställd och övergår till att frilansa. Varför berättar jag det i ett inlägg om månadens bok? Jo, för att jag läste den här boken när jag var i processen att fatta beslutet om jag skulle våga ta klivet. Alla som har jobbat i språkbranschen vet att anställningar, särskilt fasta sådana, inte direkt växer på träd. Och om man har fått en är man lyckligt lottad och ger inte upp den i första hand. Men jag tog steget i alla fall – och nej, jag fattade inte det beslutet efter att ha läst en bok. Men det var ett intressant sammanträffande att jag skulle snubbla över den här boken i just det här skedet av mitt liv. Jag ska förklara varför.

resa-i-manljus

Resa i månljus är en modern klassiker från 1937 skriven av den ungerske författaren Antal Szerb. Boken handlar om Mihály, som under sin bröllopsresa i Italien halvt av misstag, halvt på flit kliver på fel tåg och kommer ifrån sin fru, och helt enkelt skiter i att leta upp henne. Mihály är en egocentrisk och ganska osympatisk gynnare, och i ungefär halva boken vacklar jag mellan fascination, irritation och ren leda. Orka en till bok om en man som är så upptagen av sig själv och sitt att han helt ”glömmer bort” omvärlden, till och med den person att han valt att leva sitt liv med.

Men ungefär halvvägs in i boken händer något. Då kommer professor Waldheim in i bilden, en gammal studiekamrat från Mihálys universitetsår. Även han är en ganska odräglig typ och lite för full of himself för min smak, men han och Mihály har en del ganska intressanta diskussioner, särskilt mot bakgrund av det jag berättade i första stycket. Professor Waldheim lever uteslutande för två saker, sin forskning och kvinnor. I plural. För professor W är inte den monogama typen. Han fnyser åt Mihálys ordnade, borgerliga tillvaro och kallar den tillgjord.

” Du kom på att den vetenskapliga banan inte garanterar en säker utkomst, att du inte hade lust med det trista rutinarbetet som gymnasielärare, och det ena med det andra, alltså måste du ge dig in på en praktisk bana, ta hänsyn till de ekonomiska nödvändigheterna. Det är det jag kallar tillgjordhet. För du vet också mycket väl att det inte finns några ekonomiska nödvändigheter. Det praktiska livet är en myt, en bluff som folk som inte har förmågan att ägna sig åt intellektuella saker har hittat på för att trösta sig. Men du har förstånd nog att inte låta dig luras av dem. Du bara gjorde dig till. Och nu är det hög tid att du ger upp den där posen och återgår till det som du passar för, det vetenskapliga livet.”

Om vi bortser från att professor W är en elitistisk skrävlare som drar alla över en kam fastnade jag lite för det här med att vi ofta hakar upp oss på det som vi kallar ”trygghet” och ordnade förhållanden. Har man det ger man inte upp det. Man sitter säkert i båten, oavsett om det man gör är tillfredsställande eller inte. Jag för min del har insett mer och mer den senaste tiden, att min känsla av trygghet inte nödvändigtvis kommer från en fast tjänst och så kallade ”ordnade förhållanden”, även om man nog måste säga att mina förhållanden även som frilansare får anses vara betydligt mer ordnade än professor W:s. Jag känner mig snarare utsatt när jag har en arbetsgivare som tar ifrån mig kontrollen att styra över min egen tid och lägga upp mitt arbete som det passar mig. Och lönen på kontot den 25:e lindrar inte den stressen särskilt mycket, faktiskt. Men ändå är det ett stort och svårt steg att ta, steget ut i ovissheten. Vi fortsätter läsa:

”[…] du har fortfarande inte lärt dig att pengar … de betyder helt enkelt ingenting. De betyder ingenting där viktiga saker betyder något. Pengar behövs alltid, och bryr man sig inte om dem finns de också alltid. Hur mycket och hur länge och varifrån de kommer, det är helt oväsentligt. Du kan inte få någonting som är viktigt för pengar, och det du kan få för pengar är möjligtvis livsnödvändigt, men inte viktigt. […] Men kälkborgarna har så länge levt av att förse varandra med oviktiga och kostsamma saker att de har hunnit glömma sådant som inte kostar något och anser att saker som kostar mycket pengar är viktiga. Och det är det största vansinnet.”

Det måste väl vara den största klyschan att säga att pengar inte är betyder något, och vi är väl alla överens om att pengar är absolut livsnödvändiga. Mihály återvände till slut till sitt borgerliga liv, tvärt emot professor W:s råd. Men jag tänkte testa hans tes om att pengar alltid finns om man inte bryr sig om den. Inte på så sätt att jag tänker jobba gratis, men jag har bestämt mig för att sluta oroa mig och lita på att det ordnar sig. Och gör det inte det får jag väl skylla på litteraturen och göra som Mihály: rätta mig i ledet och bli löneslav igen.

Månadens bok: The Name of the Wind av Patrick Rothfuss

0

Januariläsningen (och en stor del av decemberläsninen) har främst tagits upp av fantasyboken The Name of the Wind av Patrick Rothfuss. Den tog flera veckor att läsa ut, dels för att det är en riktig tegelsten (runt 700 sidor), dels för att jag inte riktigt fastnade för storyn till en början, men jag kommer till det senare.

Boken handlar alltså om Kvothe (eller Kote, som han kallar sig i vuxen ålder), som växer upp i ett kringresande teatersällskap och blir föräldralös i ung ålder. Han lever på gatan i några år innan han kommer in på universitetet och där han studerar ”sympathy”, som är konsten att påverka ett objekt genom att manipulera ett annat. T.ex. att skada en person med hjälp av ett hårstrå från personen i fråga. Något slags fantasy-voodoo, kan man säga. Kvothe är mer eller mindre besatt av att lära sig mer om de mytiska varelser som han tror ligger bakom föräldrarnas död, och han är beredd att bryta alla regler som finns om han kan komma över ett litet uns av information som kan hjälpa honom närmare svaret. Såklart händer det en massa saker på de 700 sidorna, men jag ska inte gå in på allt det.

Jag ska börja med att säga att jag inte älskade storyn. Jag kan gilla en bra fantasy-bok, men jag är ganska kräsen i den genren. Jag tycker lätt att det känns krystat eller som ”fantasy för fantasyns skull”, om ni förstår vad jag menar. Och den här boken faller nog tyvärr lite inom den kategorin.

Något som däremot fångade mig i den här boken är skildringen av en ung människas utsatthet. Förutom att vara en lite halvintressant fantasybok är det här en berättelse om hur det är att utan förvarning bli fråntagen sitt trygga sammanhang och helt plötsligt stå helt själv i världen (ett tema som känns extra relevant i dessa dagar). Detta är såklart särskilt synligt när Kvothe lever som gatubarn och måste tigga ihop till brödfödan, men det märks även tydligt under universitetstiden, när Kvothe, till skillnad från sina studiekamrater, inte har några föräldrar som betalar terminsavgiften. Han får låna, arbeta och spela ihop till sin terminsavgift. Han håller hela tiden räkningen på exakt hur mycket pengar han har för tillfället, hur mycket han är skyldig lånehajen och hur mycket han behöver spara ihop till terminsavgiften. Och varifrån känner vi igen detta? Från Moll Flanders, såklart. Dessutom får vi en bit in i boken träffa Denna, som är föremålet för Kvothes första förälskelse. Hennes situation som ensam ung flicka är ännu mer utsatt, och hon är beroende av tillfälliga förbindelser med unga, rika studenter eller äldre mecenater för att hålla sig flytande.

 

Så – rekommenderar jag den här boken? Njae, jag vet inte. Den är som sagt väldigt tjock, och tjocka böcker ska vara väldigt, väldigt  bra för att de ska vara mödan värda. Om de är riktigt bra är ju tjockleken ett plus, för då vill man inte att de ska ta slut. Den här boken är dock inte en av dessa böcker. Jag tycker att författaren tecknar ett fint porträtt av en ung man som är snudd på ett underbarn som dessutom snabbt lyckas skaffa sig hjältestatus, men som samtidigt bara är en liten, rädd pojke som saknar sina föräldrar och står ensam i världen. Men ändå … så himla bra är den inte, tycker jag. Jag kommer troligtvis att läsa del två och del tre, eftersom jag ju ändå måste veta vad som händer med pojkspolingen. Men den här boken är faktiskt inte så bra att jag tycker att du vinner något på att läsa den. Om du inte älskar fantasy över allt annat. Då kanske du uppskattar storyn på ett annat sätt än vad jag gjorde.

Månadens bok: The Bell Jar av Sylvia Plath

2

Den första boken jag tänkte skriva om i Månadens bok-temat är The Bell Jar av Sylvia Plath. The Bell Jar är den enda romanen av Sylvia Plath, och den utkom bara några veckor innan hon tog livet av sig. Romanen fick vid utgivandet ett svalt mottagande av kritikerna (något som Plath tog mycket hårt), men har med tiden blivit en riktig klassiker.

Romanen skildrar huvudpersonen Esther Greenwoods tilltagande depression och det slutliga sammanbrottet som resulterar i ett självmordsförsök och tvångsintagning på mentalsjukhus. Det låter inte så upplyftande kanske, men jag tycker väl inte att det är det som är litteraturens jobb, att lyfta upp oss alltså.

Romanen tar avstamp i New York, dit Esther har blivit inbjuden för att göra praktik på en tidning tillsammans med ett gäng andra flickor. Redan i New York börjar tillvaron att rämna. När Esther sedan kommer hem till Connecticut och får veta att hon inte kommit in på en skrivarkurs hon hade räknat med att komma in på tappar hon fotfästet. Vi får lyssna till hennes inre monolog och följa hennes kamp för att hålla huvudet över vattenytan.

Det jag tycker är så intressant med den här romanen är hur ärligt och ofiltrerat och Plath skriver om psykisk ohälsa, vilket är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att hon var kvinna på 60-talet. Nu var ju inte jag med på 60-talet, men med tanke på det stigma som biter sig fast än i dag kring psykisk ohälsa kan jag bara föreställa mig hur det måste ha varit för 50 år sedan.

     Being with Jody and Mark and Cal was beginning to weigh on my nerves, like a dull wooden block on the strings of a piano. I was afraid that at any moment my control would snap, and I would start babbling about how I couldn’t read and couldn’t write and how I must be just about the only person who had stayed awake for a solid month without dropping dead of exhaustion.

The Bell Jar – Sylvia Plath

Dessutom älskar jag den här boken för att den ifrågasätter, inte bara skildrar, kvinnors situation på den tiden. Jag tänker exempelvis på den enorma lättnad Esther känner när hon får hjälp att prova ut ett preventivmedel, och plötsligt slipper den ständigt överhängande skräcken för att bli med barn. Eller när hon beskriver dubbeldejten med en kvinnohatare:

     I had never met a woman-hater before.
I could tell Marco was a woman-hater, because in spite of all the models and TV starlets in the room that night he paid attention to nobody but me. Not out of kindness or even curiosity, but because I’d happened to be dealt to him, like a playing card in a pack of identical cards.

The Bell Jar – Sylvia Plath

Det är förstås också många starka och skrämmande scener som skildras inifrån mentalsjukhusens väggar. Bland annat elchockerna Esther utsätts för som en del av behandlingen.

      There was a brief silence, like an indrawn breath.
Then something bent down and took hold of me and shook me like the end of the world. Whee-ee-ee-ee-ee, it shrilled, through an air crackling with blue light, and with each flash a great jolt drubbed me till I thought my bones would break and the sap fly out of me like a split plant.
I wondered what terrible thing it was that I had done.
The Bell Jar – Sylvia Plath

Språket i boken är, som ni säkert märker av citaten, helt fantastiskt. Jag har svårt att sätta adjektiv på olika språkliga stilar, men så mycket kan jag säga att det märks att Sylvia Plath i första hand var poet. Hela boken är full av nedvikta hörn (ja, jag är en sån som viker hundöron) där jag har läst något särskilt utsökt stycke som jag vill kunna hitta igen lätt för att återkomma till gång på gång. De bästa styckena brukar jag skriva av för hand i en liten bok jag har för det syftet. Den bläddrar jag sedan igenom när jag vill rensa ögonen från allt språkbrus jag utsätter mina ögon för under en dag.

Summa summarum kan jag verkligen, verkligen rekommendera den här boken. Inte bara för att det är en klassiker som man ”ska ha läst” (det finns inga sådana böcker, man läser bara det man vill läsa), utan för att den på ett så naket och starkt sätt skildrar en ung kvinnas upplevelse av psykisk ohälsa på ett sätt som är högst relevant än i dag.

 

Nytt tema: månadens bok

2

Hej hörrni!

Jag satt och funderade över de ambitioner jag satte upp för mitt bloggande i maj, när jag kände att jag behövde stämma av med mig själv och känna efter vad jag egentligen vill med mitt bloggande. Det jag kom fram till då var att jag vill: 1) få in mer kultur i bloggen (den heter Culture of Makeup just för att jag ville förena dessa två intressen), 2) satsa mer på inspiration och sminkningar än produktfokuserade inlägg och 3) utveckla rosaceatemat.

Hur har det då gått? Jo, bloggen har definitivt styrt mer mot inspiration och sminkningar än produktrecensioner. När det gäller kultur- och rosaceatemat har det gått så där. Anledningen är att dessa typer av inlägg kräver mer research, särskilt rosaceatemat, och de är mer krävande textmässigt. Och kulturtemat kräver förstås att man konsumerar kultur som är så pass intressant att den är  värd att skriva om.

Hösten 2015 har varit slitsam och tung på många sätt. Ofta har jag inte haft tid och ork till mer än att göra en sminkning, fota den och lägga upp den med en kort kommentar. Och jag har låtit det vara så under en period. Jag vill inte bli den här personen som alltid klagar på att hon har för mycket att göra, alltid är trött eller inte orkar och så vidare. Men livet går i cykler, och den här perioden har varit tuffare än andra. Så är det bara. Egentligen har det varit ett tufft år överlag, både privat och professionellt. Men förändringens vindar blåser, och ljusare tider är i sikte. Därför hoppas jag att jag ska kunna plocka upp både rosaceatemat och kulturtemat under 2016 och göra något bra av det. Jag kommer att ha tid och ork över till att läsa böcker, gå på kulturevenemang och göra djupdykningar i all information som finns där ute om rosacea.

Till att börja med tänkte jag presentera ett nytt tema: månadens bok. Nu läser jag visserligen mer än en bok i månaden, men ”veckans bok” kändes som lite för mycket press. Det perfekta intervallet hade varit två veckor, men jag har svårt att få till ett passande temanamn. Varannanveckasboken rockar liksom inte …

Så någon gång under den här veckan kommer det att dyka upp ett inlägg om en bok som jag läst under den senaste månaden, och det får bli startskottet för det nya boktemat. Yay!

New York-tips

2

I senaste numret av Daisy Beauty finns en guide till den bästa beautyshoppingen i New York. Den kommer jag garanterat att ta med nästa gång jag ska dit. Jag blev lite inspirerad av den guiden och tänkte göra en egen liten guide, men med mina New York-favoriter ur ett mer kulturellt perspektiv. Ni får ursäkta bristen på bilder i det här inlägget, men mina bilder från New York finns inte på den här datorn, och jag är för lat för att göra något åt det, och känner ingen lust att sno bilder från andra.

1. Bokshopping
Min absoluta favorit av bokhandlarna jag besökte i New York var Strand Bookstore på Broadway. Den har ett bra utbud – den har inte totalt snöat in på bestsellertoppen, men är inte heller så alternativ och indie att det blir krystat (ni som har varit i den typen av bokhandlar vet vad jag menar). Dessutom har de en hylla med supervackra antika böcker i vackra band. Jag var såå nära att köpa en gigantisk utgåva av Canterbury Tales, men eftersom jag hade sparat bokshoppingen till sista dagen på semestern var min resväska så full av andra shoppingfynd att det helt enkelt inte lät sig göras.

2. Böcker om New York
Ett tips när det gäller reseshopping är köpa böcker som handlar om staden du besöker, är skrivna av författare ifrån den staden, eller på annat sätt har anknytning till staden. När jag var i New York köpte jag bland annat tegelstenen New York av Edward Rutherford. Det är en beskrivning av stadens framväxt från 1600-talet och framåt, skriven i fomanform. Vi får följa en familj genom historiens lopp, och parallellt med deras historia får vi följa en mängd olika människoöden och historiska skeenden. Jag gillade konceptet och tyckte att det var en fascinerande historia, men tyvärr tappade historien lite fart från 50-talet och framåt. Av någon anledning började författaren gräva ned sig lite väl djupt i vita medelålders mäns relationsproblem och ålderskriser, i stället för att t.ex. göra en djupdykning i medborgarrättsrörelsen, vilket jag hade tyckt varit betydligt mer intressant. Men allt som allt ett intressant sätt att lära sig mer om en stad, om man som jag inte är så hugad att läsa historieböcker. Rutherford har skrivit liknande böcker om Paris och London också, men är tveksamt om jag kommer att orka läsa dem. Det är trots allt runt 800 sidor vi snackar om. Jag köpte även en bok som heter A tree grows in Brooklyn av en författare som heter Betty Smith. Har inte hunnit läsa den än, och har egentligen ingen aning om vad det är för en bok, men ska bli intressant att se!

3. Konst
Om du är intresserad av konst kommer du enkelt att finna ditt lystmäte i New York. När jag var där besökte jag Guggenheim-museet, som är värt ett besök bara för byggnadens skull. Annars finns förstås The Metropolitan Museum of Art och Museum of Modern Art (MoMA).

4. Musik
När man pratar om musikevenemang i New York tänker nog de flesta på musikaler, så det behöver jag inte tipsa er om. Utöver Broadwaymusikaler finns det ett nästintill obegränsat utbud, och den enda begränsningen är dina egna preferenser (och din plånbok, förstås). Gillar du klassisk musik är Metropolitan Opera ett självklart besöksmål -gå förbi och kolla in den imponerande byggnaden åtminstone, även om du inte vill investera i en dyr biljett. Annars tipsar jag om att hålla utkik efter caféer, barer och restauranger som annonserar om livemusik. Det brukar vara avslappnat, trevlig och opretentiöst, och ofta med väldigt bra musiker. Jag har hört livemusik både på svenskarnas favorit Red Rooster i Harlem och på nån hipsterrestaurang i Williamsburg.

5. Migranthistoria
New York har ju en lång och mycket fascinerande migranthistoria. Är du intresserad av sådant kan jag verkligen rekommendera ett besök till Ellis Island, som var första stationen för miljontals migranter under under slutet av 1800-talet till början av 1900-talet. Det finns också guidade turer i staden som visar hur livet för immigranterna såg ut efter att de släppts in i landet – hur de bodde, hur de levde och vad de levde av. Här är ett exempel på sådana visningar.