Söndermarken

Det var så länge jag bara inte förstod mig på Lars Winnerbäck. Alla mina kompisar älskade honom och jag fattade inte vad grejen var. Avfärdade honom som sjukt överskattad någonstans i 20-årsåldern. Men för en tid sedan gav jag det en till chans. Och insåg plötsligt. Hans texter om det kluvna förhållandet till Stockholm och till den lilla hemorten som man lämnat bakom sig. Det är ju jag. Helt plötsligt fattade jag grejen.

Gråvita skyar
Tandläkarväder
Nån grävmaskin som sliter upp
en cykelväg vid fotbollsplan
Och nyponbuskar, nyponbuskar
Hela vägen nyponbuskar
ser jag när jag blundar
och nånstans där så blev jag
den jag är nu

[…]

Man la klossar över ängen
med små  fönster och dörrar
Det var slogans överallt
från alla medelbeiga firmor
Och en skivaffär i centrum
som ett hål genom kulissen
ut i verkligheten, drömmen
Ut till färgerna man bara
ser på bio

Söndermarken av Lars Winnerbäck

 

Blondie

Jag såg Debbie Harry på Skavlan i fredags och fick för mig att göra en riktig 80-talssminkning. 80-talet var årtiondet då det var helt okej att inte se naturlig ut. Kvinnorna skulle se sminkade ut, bilderna skulle se redigerade ut och allt var bara plast, plast, plast. Inget tjafs om ”no make-up make-up”. Ska det va så ska det va.IMG_3471 IMG_3489 IMG_3530 IMG_3524

Favoriter

IMG_1811 IMG_1835 - Kopia  IMG_1815 - Kopia Ibland vill man inte krångla till det utan kör på säkra kort. Då blir det starka färger på läpparna läppar och ljusa, skimriga skuggor på ögonen. Och Säkert! i öronen.

Jag har en ELLE i min väska
så att det ska se ut
som att jag sitter här
och tar det lugnt bara,
inte går patrull som förut.

ELLE när ska det bli inne
att vara som jag –
blek och feg och sävlig och lat?
Jag har köpt varje nummer sen -96
men det som fortfarande gäller
är vacker och lycklig
och just nu kjol med särskilda veck.
Ditt kvarter, Säkert!

Carmina Burana

IMG_1688IMG_1689 IMG_1690

Förra helgen gick vi till Folkoperan för att se deras uppsättning av Carmina Burana. Det är ju egentligen ingen opera i traditionell bemärkelse, utan en samling profana dikter och sånger ur en handskrift från medeltiden, som hittades i början av 1800-talet och tonsattes av Carl Orff på 1930-talet.

De dramatiska texterna från medeltiden i kombination med en handfull äldre damers levnadsöden var ett intressant grepp, och det slog mig att det inte är mycket som har förändrats för mänskligheten på närmare tusen år, egentligen.

Ohyggliga
och fåfängliga öde,
du obönhörligt välvande lyckohjul,
du som är obeständigheten,
den ombytliga lyckan,
som alltid upplöser sig i intet,
höljd i skugga
och beslöjad
styr du också mitt levnadslopp;
nu har jag inte ens kläder
att skyla mig med
på grund av din ondskas spel.

Men det är inte bara gråt och tandagnisslan, som man lätt tror om man bara har hört öppningsnumret O Fortuna. I de 24 sångerna avhandlas även våren, glädjen, kärleken och berusningen. Det fanns till och med en sång för sminknörden:

Krämare, giv mig den färg
som gör mina kinder röda
så att de unga männen må se dem
och fyllas av kärlek.
Se på mig,
unge män,
må jag er behaga!

Den stackars svanen får vi inte glömma. Som minns ett liv i frihet medan han bärs ut till bordet för att slukas av glupska käftar:

En gång var sjöarna mitt hem,
en gång var jag vacker att skåda
– när jag var svan.

Stackare jag,
nu är jag brunstekt
och svårt bränd!

Svensk översättning av Claes Wirsén.

Flicka med guldbruna ögon

IMG_0998 IMG_1002 IMG_1010Varje dag efter jobbet är det samma sak. På ett eller annat sätt måste man frakta sig igenom staden samtidigt som alla andra. Avgaserna, trängseln och främmande människors irritation gör luften tung att andas. Man stretar framåt, envetet, eftersom det är enda sättet att komma därifrån. Sedan lättnaden när man kommer hem till sin lilla vrå. När man får sjunka ned i soffan och kura skymning tillsammans med exempelvis herr Thåström.

Jag gör om alla söndagar till lördag ikväll
och klär mig för att gå på kalas.
I en bok som jag sparat enkom för denna natt
ska jag skriva de vackraste ord.
Joakim Thåström 

Aniara

IMG_0773 IMG_0776 IMG_0798 IMG_0807Dagens inspiration: Harry Martinsons rymdepos Aniara. Frågan är vem det här ska föreställa: Miman eller Poetissan? Om det nu måste föreställa någon alls.

Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara –
ty jag satt fånge här i Aniara.
Harry Martinson, Aniara

Här nedan ett smakprov från Stadsteaterns storslagna uppsättning för några år sedan i suggestiv tonsättning av Kleerup.