Månadens bok: Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen är en samling dikter från 1978 som handlar om livet som alkoholisthustru. Hon skriver om dofterna, spyorna, våldet, rädslan, föraktet (det ömsesidiga), hans konstnärsskap som gick före allt, hennes eget som han ringaktade, stunderna hon var tvungen att stjäla till sig för att alls kunna skriva.

Trots att jag själv inte på något sätt delar dessa erfarenheter är det något som träffar rakt i magen på en gång. Jag ska inte skriva någon utförlig recension av diktsamlingen som sådan. Jag tänkte mest ge er några smakprov med en uppmaning om att gå till närmaste bibliotek eller bokhandel och läsa, läsa, läsa! Själv blir jag förstås sugen att läsa fortsättningen: Två – Scener ur ett konstnärsäktenskap.

Hon skriver om barnen, som tvingas växa upp alldeles för fort:

På kvällen vågar han inte somna
för han måste ingripa
ifall det blir gräl igen
då avleder han deras uppmärksamhet
från det de grälar om
så deras irritation
riktas mot honom
så länge båda grälar på honom
tycker de iallafall
lika
för engångs skull

I vissa dikter släpper hon fram ilskan och hatet mot den som överskuggar hela familjens tillvaro:

Medan du gråter dej till sömns
för att det är så synd om dej
som hade en pappa som var
alkoholist

så sitter jag och undrar när
mitt hat
kommer att bränna det till
vit aska

medan du ligger där och snyftar
utan en tanke på
att dina barn ju också har
en pappa

I vissa dikter låter hon resignationen skina igenom:

Tidigare
var du elak och sardonisk
bara när du drack

Numera är du
ännu elakare och mera sardonisk
när du är nykter

Man tycker att du inte skulle
behöva dricka
nu när du kan vara
elak ändå

Fast det är kanske lika bra
att du dricker
emellanåt
så slocknar du iallafall
nångång

Eller som här, smärtan och förtvivlan:

Du måtte vara stark
händer det
att mänskor säjer
till mej

Och jag tänker
på allt som har hänt
– kanske
jag är stark

Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag

Starka mänskor böjs inte
De bryts

och brister

Alla citat är tagna ur Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Månadens bok: The Name of the Wind av Patrick Rothfuss

Januariläsningen (och en stor del av decemberläsninen) har främst tagits upp av fantasyboken The Name of the Wind av Patrick Rothfuss. Den tog flera veckor att läsa ut, dels för att det är en riktig tegelsten (runt 700 sidor), dels för att jag inte riktigt fastnade för storyn till en början, men jag kommer till det senare.

Boken handlar alltså om Kvothe (eller Kote, som han kallar sig i vuxen ålder), som växer upp i ett kringresande teatersällskap och blir föräldralös i ung ålder. Han lever på gatan i några år innan han kommer in på universitetet och där han studerar ”sympathy”, som är konsten att påverka ett objekt genom att manipulera ett annat. T.ex. att skada en person med hjälp av ett hårstrå från personen i fråga. Något slags fantasy-voodoo, kan man säga. Kvothe är mer eller mindre besatt av att lära sig mer om de mytiska varelser som han tror ligger bakom föräldrarnas död, och han är beredd att bryta alla regler som finns om han kan komma över ett litet uns av information som kan hjälpa honom närmare svaret. Såklart händer det en massa saker på de 700 sidorna, men jag ska inte gå in på allt det.

Jag ska börja med att säga att jag inte älskade storyn. Jag kan gilla en bra fantasy-bok, men jag är ganska kräsen i den genren. Jag tycker lätt att det känns krystat eller som ”fantasy för fantasyns skull”, om ni förstår vad jag menar. Och den här boken faller nog tyvärr lite inom den kategorin.

Något som däremot fångade mig i den här boken är skildringen av en ung människas utsatthet. Förutom att vara en lite halvintressant fantasybok är det här en berättelse om hur det är att utan förvarning bli fråntagen sitt trygga sammanhang och helt plötsligt stå helt själv i världen (ett tema som känns extra relevant i dessa dagar). Detta är såklart särskilt synligt när Kvothe lever som gatubarn och måste tigga ihop till brödfödan, men det märks även tydligt under universitetstiden, när Kvothe, till skillnad från sina studiekamrater, inte har några föräldrar som betalar terminsavgiften. Han får låna, arbeta och spela ihop till sin terminsavgift. Han håller hela tiden räkningen på exakt hur mycket pengar han har för tillfället, hur mycket han är skyldig lånehajen och hur mycket han behöver spara ihop till terminsavgiften. Och varifrån känner vi igen detta? Från Moll Flanders, såklart. Dessutom får vi en bit in i boken träffa Denna, som är föremålet för Kvothes första förälskelse. Hennes situation som ensam ung flicka är ännu mer utsatt, och hon är beroende av tillfälliga förbindelser med unga, rika studenter eller äldre mecenater för att hålla sig flytande.

 

Så – rekommenderar jag den här boken? Njae, jag vet inte. Den är som sagt väldigt tjock, och tjocka böcker ska vara väldigt, väldigt  bra för att de ska vara mödan värda. Om de är riktigt bra är ju tjockleken ett plus, för då vill man inte att de ska ta slut. Den här boken är dock inte en av dessa böcker. Jag tycker att författaren tecknar ett fint porträtt av en ung man som är snudd på ett underbarn som dessutom snabbt lyckas skaffa sig hjältestatus, men som samtidigt bara är en liten, rädd pojke som saknar sina föräldrar och står ensam i världen. Men ändå … så himla bra är den inte, tycker jag. Jag kommer troligtvis att läsa del två och del tre, eftersom jag ju ändå måste veta vad som händer med pojkspolingen. Men den här boken är faktiskt inte så bra att jag tycker att du vinner något på att läsa den. Om du inte älskar fantasy över allt annat. Då kanske du uppskattar storyn på ett annat sätt än vad jag gjorde.

Månadens bok: The Bell Jar av Sylvia Plath

Den första boken jag tänkte skriva om i Månadens bok-temat är The Bell Jar av Sylvia Plath. The Bell Jar är den enda romanen av Sylvia Plath, och den utkom bara några veckor innan hon tog livet av sig. Romanen fick vid utgivandet ett svalt mottagande av kritikerna (något som Plath tog mycket hårt), men har med tiden blivit en riktig klassiker.

Romanen skildrar huvudpersonen Esther Greenwoods tilltagande depression och det slutliga sammanbrottet som resulterar i ett självmordsförsök och tvångsintagning på mentalsjukhus. Det låter inte så upplyftande kanske, men jag tycker väl inte att det är det som är litteraturens jobb, att lyfta upp oss alltså.

Romanen tar avstamp i New York, dit Esther har blivit inbjuden för att göra praktik på en tidning tillsammans med ett gäng andra flickor. Redan i New York börjar tillvaron att rämna. När Esther sedan kommer hem till Connecticut och får veta att hon inte kommit in på en skrivarkurs hon hade räknat med att komma in på tappar hon fotfästet. Vi får lyssna till hennes inre monolog och följa hennes kamp för att hålla huvudet över vattenytan.

Det jag tycker är så intressant med den här romanen är hur ärligt och ofiltrerat och Plath skriver om psykisk ohälsa, vilket är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att hon var kvinna på 60-talet. Nu var ju inte jag med på 60-talet, men med tanke på det stigma som biter sig fast än i dag kring psykisk ohälsa kan jag bara föreställa mig hur det måste ha varit för 50 år sedan.

     Being with Jody and Mark and Cal was beginning to weigh on my nerves, like a dull wooden block on the strings of a piano. I was afraid that at any moment my control would snap, and I would start babbling about how I couldn’t read and couldn’t write and how I must be just about the only person who had stayed awake for a solid month without dropping dead of exhaustion.

The Bell Jar – Sylvia Plath

Dessutom älskar jag den här boken för att den ifrågasätter, inte bara skildrar, kvinnors situation på den tiden. Jag tänker exempelvis på den enorma lättnad Esther känner när hon får hjälp att prova ut ett preventivmedel, och plötsligt slipper den ständigt överhängande skräcken för att bli med barn. Eller när hon beskriver dubbeldejten med en kvinnohatare:

     I had never met a woman-hater before.
I could tell Marco was a woman-hater, because in spite of all the models and TV starlets in the room that night he paid attention to nobody but me. Not out of kindness or even curiosity, but because I’d happened to be dealt to him, like a playing card in a pack of identical cards.

The Bell Jar – Sylvia Plath

Det är förstås också många starka och skrämmande scener som skildras inifrån mentalsjukhusens väggar. Bland annat elchockerna Esther utsätts för som en del av behandlingen.

      There was a brief silence, like an indrawn breath.
Then something bent down and took hold of me and shook me like the end of the world. Whee-ee-ee-ee-ee, it shrilled, through an air crackling with blue light, and with each flash a great jolt drubbed me till I thought my bones would break and the sap fly out of me like a split plant.
I wondered what terrible thing it was that I had done.
The Bell Jar – Sylvia Plath

Språket i boken är, som ni säkert märker av citaten, helt fantastiskt. Jag har svårt att sätta adjektiv på olika språkliga stilar, men så mycket kan jag säga att det märks att Sylvia Plath i första hand var poet. Hela boken är full av nedvikta hörn (ja, jag är en sån som viker hundöron) där jag har läst något särskilt utsökt stycke som jag vill kunna hitta igen lätt för att återkomma till gång på gång. De bästa styckena brukar jag skriva av för hand i en liten bok jag har för det syftet. Den bläddrar jag sedan igenom när jag vill rensa ögonen från allt språkbrus jag utsätter mina ögon för under en dag.

Summa summarum kan jag verkligen, verkligen rekommendera den här boken. Inte bara för att det är en klassiker som man ”ska ha läst” (det finns inga sådana böcker, man läser bara det man vill läsa), utan för att den på ett så naket och starkt sätt skildrar en ung kvinnas upplevelse av psykisk ohälsa på ett sätt som är högst relevant än i dag.

 

Nytt tema: månadens bok

Hej hörrni!

Jag satt och funderade över de ambitioner jag satte upp för mitt bloggande i maj, när jag kände att jag behövde stämma av med mig själv och känna efter vad jag egentligen vill med mitt bloggande. Det jag kom fram till då var att jag vill: 1) få in mer kultur i bloggen (den heter Culture of Makeup just för att jag ville förena dessa två intressen), 2) satsa mer på inspiration och sminkningar än produktfokuserade inlägg och 3) utveckla rosaceatemat.

Hur har det då gått? Jo, bloggen har definitivt styrt mer mot inspiration och sminkningar än produktrecensioner. När det gäller kultur- och rosaceatemat har det gått så där. Anledningen är att dessa typer av inlägg kräver mer research, särskilt rosaceatemat, och de är mer krävande textmässigt. Och kulturtemat kräver förstås att man konsumerar kultur som är så pass intressant att den är  värd att skriva om.

Hösten 2015 har varit slitsam och tung på många sätt. Ofta har jag inte haft tid och ork till mer än att göra en sminkning, fota den och lägga upp den med en kort kommentar. Och jag har låtit det vara så under en period. Jag vill inte bli den här personen som alltid klagar på att hon har för mycket att göra, alltid är trött eller inte orkar och så vidare. Men livet går i cykler, och den här perioden har varit tuffare än andra. Så är det bara. Egentligen har det varit ett tufft år överlag, både privat och professionellt. Men förändringens vindar blåser, och ljusare tider är i sikte. Därför hoppas jag att jag ska kunna plocka upp både rosaceatemat och kulturtemat under 2016 och göra något bra av det. Jag kommer att ha tid och ork över till att läsa böcker, gå på kulturevenemang och göra djupdykningar i all information som finns där ute om rosacea.

Till att börja med tänkte jag presentera ett nytt tema: månadens bok. Nu läser jag visserligen mer än en bok i månaden, men ”veckans bok” kändes som lite för mycket press. Det perfekta intervallet hade varit två veckor, men jag har svårt att få till ett passande temanamn. Varannanveckasboken rockar liksom inte …

Så någon gång under den här veckan kommer det att dyka upp ett inlägg om en bok som jag läst under den senaste månaden, och det får bli startskottet för det nya boktemat. Yay!