Månadens bok: Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen är en samling dikter från 1978 som handlar om livet som alkoholisthustru. Hon skriver om dofterna, spyorna, våldet, rädslan, föraktet (det ömsesidiga), hans konstnärsskap som gick före allt, hennes eget som han ringaktade, stunderna hon var tvungen att stjäla till sig för att alls kunna skriva.

Trots att jag själv inte på något sätt delar dessa erfarenheter är det något som träffar rakt i magen på en gång. Jag ska inte skriva någon utförlig recension av diktsamlingen som sådan. Jag tänkte mest ge er några smakprov med en uppmaning om att gå till närmaste bibliotek eller bokhandel och läsa, läsa, läsa! Själv blir jag förstås sugen att läsa fortsättningen: Två – Scener ur ett konstnärsäktenskap.

Hon skriver om barnen, som tvingas växa upp alldeles för fort:

På kvällen vågar han inte somna
för han måste ingripa
ifall det blir gräl igen
då avleder han deras uppmärksamhet
från det de grälar om
så deras irritation
riktas mot honom
så länge båda grälar på honom
tycker de iallafall
lika
för engångs skull

I vissa dikter släpper hon fram ilskan och hatet mot den som överskuggar hela familjens tillvaro:

Medan du gråter dej till sömns
för att det är så synd om dej
som hade en pappa som var
alkoholist

så sitter jag och undrar när
mitt hat
kommer att bränna det till
vit aska

medan du ligger där och snyftar
utan en tanke på
att dina barn ju också har
en pappa

I vissa dikter låter hon resignationen skina igenom:

Tidigare
var du elak och sardonisk
bara när du drack

Numera är du
ännu elakare och mera sardonisk
när du är nykter

Man tycker att du inte skulle
behöva dricka
nu när du kan vara
elak ändå

Fast det är kanske lika bra
att du dricker
emellanåt
så slocknar du iallafall
nångång

Eller som här, smärtan och förtvivlan:

Du måtte vara stark
händer det
att mänskor säjer
till mej

Och jag tänker
på allt som har hänt
– kanske
jag är stark

Ja, det är väl så
Jag är väl stark jag

Starka mänskor böjs inte
De bryts

och brister

Alla citat är tagna ur Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

Jag ligger på en äng

Tyresö 2009 014Årets ALMA-stipendiat blev som ni kanske vet Barbro Lindgren. Barbro må vara mest känd som barnboksförfattare, men själv förknippar jag henne främst med vackra dikter. Min favorit har dessutom tonsatts av Georg Riedel och spelats in i en ljuvlig version av Claes Janson:

Jag ligger på en äng
långt borta härifrån
och tänker på vart alla floder rinner.

Jag ligger på en äng
långt borta härifrån
och tänker på hur dagarna försvinner.

Jag ligger på en äng
långt borta härifrån
och tänker på ditt ansikte
och dina smala händer
och dagarna och veckorna får gå.
Jag lever bara en minut i sänder.

Barbro Lindgren – ur diktsamlingen Gröngölingen är på väg

Claes Janson är förresten något av en specialist på att välja ut och tolka de mest utsökta låttexter. Fler exempel kommer i en blogg nära dig snart!

Några Karin

Apropå mitt tidigare inlägg om tonsatta dikter blev jag väldigt glad när jag såg att Sofie Livebrant, som tidigare tolkat Emily Dickinsons poesi, har tonsatt och spelat in en handfull dikter av Karin Boye. Albument heter Några Karin och finns på Spotify.

Mina favoriter är Önskan och Osårbar:

Önskan
Ack låt mig leva riktigt
och riktigt dö en gång
så att jag rör vid verklighet
i ont som i gott.
Och låt mig vara stilla
och vörda det jag ser,
så detta får bli detta
och inget mer.

Osårbar
Osårbar, osårbar
är den som fattar ursprungsordet:
Det finns inte lycka och olycka.
Det finns bara liv och död.

Dikter av Karin Boye, tonsatta och framförda av Sofie Livebrant.

Världsrymden

Ett av mina favoritlack är detta nattsvarta med glitter. När jag visade det för maken konstaterade han: ”Som världsrymden”. Och jag kan bara hålla med.

IMG_3024 IMG_3036

Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Erik Gustaf Geijer – Natthimmelen

Och med dessa ord får jag önska er ett gott nytt år.

Din sorg är din

Jag packade upp en låda med böcker och fann några bortglömda diktsamlingar. Bläddrade lite förstrött men hittade inget som  grep tag.

Så föll blicken på fyra bistra rader som provocerade. Helst skulle jag vilja invända, protestera att så är det inte alls, inte alltid. Men bakom orden anar jag ändå en obehaglig sanning. För det finns ett idiom som vi väl alla känner igen: ”Var och en har nog med sitt”.

Du människobarn, hur tung din lott du känne,
sök ej hos dina svaga likar tröst!
Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst!
Din sorg är din och du bör bära henne.
Viktor Rydberg