Genom natten

Läser just nu Genom natten av Stig Sæterbakken. Sällan har jag sugits så direkt in i en roman som jag gjorde i denna, tack vare språket i detta öppningsstycke:

”Sorgen tar så många former. Den är som ett ljus som tänds och släcks. Den finns där, och är outhärdlig, och så försvinner den, för att den är outhärdlig, för att det inte går att ha den där hela tiden. Man fylls och töms. Tusen gånger om dagen glömde jag att Ole-Jakob var död. Tusen gånger om dagen mindes jag det plötsligt. Båda delarna var outhärdliga. Att glömma honom var det värsta jag kunde göra. Att minnas honom var det värsta jag kunde göra.”

Genom natten av Stig Sæterbakken